Ewwwton Hewitt

Hej igen, kära läsare.
Vet ni vad som sker på sommaren, förutom att folk klär av sig till mångas förnöjelse? Ja, just det, Wimbledon är vad som sker (och dessförrinnan Roland Garros, men det är över nu); ett evenemang av stort nöje. Tennis råkar dessutom vara en av de idrotter som tycks vara som skapta för tv-spel, och enär såväl tennis som tv-spel ligger mig varmt om hjärtat torde det vara en lyckad kombination för mig. Under 90-talet stämde det alldeles utmärkt vid namnet Super Tennis till SNES (vad annars, med "Super" i namnet?), men jag kan inte riktigt säga att någon värdig tronföljare har kommit.

Eftersom jag kände mig lite nostalgisk spelade jag några turneringar, men jag upptäckte att mina 1337-skillz hade vuxit sig för stora för Super Tennis. Därför sökte jag lyckan på annat håll, och fann något fruktansvärt:

När spelarna rör på munnen kommer inget ljud, bara en textremsa. Briljant.

Virtua Tennis, med andra ord. Spelarna stönar oerhört fult, och jag kände igen flera av ljuden från den första inkarnationen... som har några år på nacken. Dessutom påminner ljudet från bollträffen påminner mer om en tuggummibubbla som spricker än en tennisboll, vilket inte är lysande med tanke på hur ofta man tvingas höra oväsendet. Publikens reaktioner är gräsliga; fyra, fem personer som ska låta som ett hundratal. Det ger ingen direkt inlevelse, kan jag lova.

Karriärläget är fruktansvärt tråkigt, då man tvingas utföra samma träningsmoment om och om igen för att kunna spela något som inte påminner om tennis i H75-klassen samt att man stöter på samma licensierade spelare om och om igen, oavsett rangen på turneringen. Det blir rätt löjligt när man stöter på Roger Federer (om du är pojk) eller Maria Sharapova (om du är tös) i en Challenger.

Grundspelet är inte lysande heller. Den främsta bristen är vekheten i servarna, som är spelarens främsta vapen, egentligen. I Virtua Tennis, däremot, blir det ofta en svaghet att serva på grund av de knallhårda returerna. Grundslagen slår man genom att stå på samma position och ladda, vilket känns ganska intelligensbefriat. Man slår aldrig ut sig heller, vilket egentligen innebär att det inte blir ett enda Unforced Error. Inte mycket skicklighet som ligger bakom spelet, utan bara att springa från hörn till hörn och slå tills motståndaren inte klarar av att kasta sig längre.

Grafiken har ni fått se prov på i närbild, och det vill ni nog inte göra igen. Musiken behöver jag inte ens nämna, ty så vedervärdig är den.

Uselt, Sega. Sämre än Shadow the Hedgehog.