Ännu ett värdelöst J-RPG

Markisens väldiga styrkor bereder sig för strid.

Kära läsare,
en dag som den här ska man givetvis inte sitta inomhus och spela något så nördigt som datorspel! Nej, man gör som jag och sätter sig utomhus. På så vis får man det bästa av två världar, vilket jag alltid får. Lite Civilization till DS ute på altanen är alltid njutbart när solens strålar smeker mina håriga lemmar.

I skydd av nattens mörker ägnade jag dock någon lönlös timme åt haveriet som är känt under namnet The Last Remnant. Jag har skrivit om mitt förakt tidigare under veckan, men enär jag nu slutligen ger upp allt hopp om att orka slutföra spelet så får jag ge mitt slutomdöme här och nu. Jag förväntar mig inte att de resterande tre fjärdedelarna som återstår av spelet ska bli bättre; möjligen sämre.

• Kameran är inte tillräckligt nära för att ge en känsla av action som i Resident Evil 4, men inte tillräckligt långt ifrån för att ge en taktisk överblick. I synnerhet striderna blir jobbiga att följa, men även under det vanliga spelets lopp är det stundtals jobbigt att följa RUSH SYKES.
• Grafiken är hyfsat tekniskt avancerad, men miljöerna är väldigt fantasilösa och grå. Inte blir det bättre av att många korridorer och tunnlar är små och trånga, vilket gör kameran bångstyrig.
• Stridssystemet är dock väl uttänkt, och betydligt mer engagerande än vad man vanligtvis får i ett J-RPG. Bara en liten detalj som att man stundom får tillfället till att trycka på en knapp för att vålla extra skada gör mycket gott.
• Musiken är rätt ok, faktiskt. Undantaget några melodier som mest påminner om loopar, vilket inte är särskilt njutbart. Resten av ljudet känns emellertid oerhört billigt utfört; ett prima exempel på detta är när vad som ska föreställa en armé vrålar unisont. Låter det som hundratals man? Nej, snarare fem personer. Uselt.
  
• Handlingen är högst medelmåttig, med vissa dumheter instoppade. Varför beger sig markisen ut själv för att strida? Varför har han endast med sig dussinet soldater?
• Jag har sagt det tidigare, men det är så pass vedervärdigt att det är värt att nämnas igen: grodmänniskorna (eller är det kaningrodmänniskor?) har fruktansvärt jobbiga röster och kan mest liknas vid knarriga Yoda-efterhärmningar.

Det finns gott om andra irritationsmoment, men det är väl lönlöst att lista upp allt för många styggelser. Men gillar du J-RPG så är det något för dig, antar jag.