Släpper kopulerande laster över hela dina kopulerande glasögon

Hej, mina älskade lärjungar. Efter att ha spenderat ett år tillsammans med mina utomjordiska bröder och systrar har jag ånyo blivit bortrövad, så förvänta er en och en annan visdom från mina tentakler.

Till att börja med ska jag introducera eder till Wall Street-arbetaren Nick. Nick har en fäbless för att uttrycka sig på ett synnerligen mustigt sätt - minst lika mustigt och intellektuellt som Mel Gibson. Hans kanske mest kända citat är "Släpper kopulerande laster!", men sagt på engelska.

Precis som Mel är Nick involverad i filmbranschen. Över till vidare läsning:

Soundboard
MySpace (dock skapad av hans fans, med stor sannolikhet)

Jag bjuder även på en reklamvideo med den gode Nick.

Insert Title Here

Det har varit ont om inlägg den senaste tiden, jag vet. Man kan säga att vi på Pawped C. har tagit semester, eller gått i ide (ute?), under sommaren. Sommaren har hittills präglats av uselt väder, tristess och kanske den sjukaste dygnsrytmförskjutning jag någonsin gjort. Lyckligtvis finns ljus i horisonten, enär slutet av denna usla månad närmar sig, om än långsamt. Pengar kommer återigen finnas på kontot, vilket innebär stora möjligheter att underhålla sig. Bara nu till helgen ska jag spela Battletoads med en kamrat (nej, inte Ab, tyvärr) vilket, efter några linor eller några puffar, är oerhört trevligt!!!!!11

I övrigt har jag tittat på en del film denna månad, och återigen begrundat vilka filmer jag gillar allra mest här i världen. Jag kom fram till att svaret är T2 och Rambo 3. Två filmer som ligger mig varmt om hjärtat och till dags dato fortfarande är så fantastiska att jag blir bindgalen när jag tänker på det. Dylik action görs inte längre. Om en scen i en film innehöll en Hind och en stridsvagn som kolliderar, då använde man helt enkelt en Hind och en stridsvagn som fick köras in i varandra. Om en helikopter skulle flyga genom en tunnel jagandes en fruktpickup, då flög man en djävla helikopter genom tunnelhelvetet. 2000-talets storslagna actionfilmer verkar filmas till 90% på green screen. Många scener har också en tendens att vara extremt överdrivna. Det är faktiskt sorgligt. Tänk om dekapitationsscenerna i Rambo 4 hade filmats på gammalt hederligt vis. Proteser och riktiga stuntmän, och inte en kulspruta med animerad mynningseld och flygande kroppsdelar som ser så datoranimerade ut att jag vill gråta.

Nu gråter jag på riktigt. Det betyder att det är dags för Dödligt Vapen.

Verkligheten krossas i tusentals skärvor

Jag läste på Aftonbladet att Marcus Nispel ska regissera remaken av Conan Barbaren, en film som symboliserar allt som är härligt med 80-talet på ett alldeles underbart och uselt vis. Dessutom återfanns ingen mindre än Arnold Svartharvare i huvudrollen, och som bekant är han omöjlig att ersätta.

Då är frågan: Varför görs det en remake på en film, vars goda kvaliteter är omöjliga att reproducera i en nyinspelning, och varför är det regissören bakom Pathfinder och dylikt skräp som får äran att kapsejsa filmen (det blev visst två frågor, förlåt.)? Förvisso har det gjorts bra remakes tidigare, såsom För en Handfull Dollar och The Departed, men de var inte heller lika bra som originalen, trots att Sergio Leone och Martin Scorsese stod för regin i de fallen. Och Marcus Nispels kreativa förmåga går nog inte att jämföras med två legender som Leone och Scorsese.

Lyckligtvis kommer inte originalet att försvinna från jordens yta, så Djävulens existens är ännu inte bekräftad.

Riktiga explosioner åt folket

1980-talet var tiden för fantastiska actionfilmer, där benhårda, känslolösa skådisar som Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone, Jean-Claude van Damme, Chuck Norris och Steven Seagal röjde loss. Det är en era som jag saknar, då det känns som att den typen av filmer inte längre görs. Explosionerna var stora, gula och riktiga, hjältarna besegrade orimligt många skurkar och en betydande del av deras dialog bestod av one liners; något som inte kan sägas om moderna (men ack så bra) filmer såsom Jason Bourne-trilogin. Det är förvisso tämligen talanglösa skådespelare, men de gick genom rutan. På något ytterst märkligt sätt hade de karisma.

Steven Seagal var mest verksam under 90-talet, men det spelar ingen roll.

Nästa år kommer The Expendables, men det tillhör antagligen något av det sista som denna gyllene generation av karismatiska biffar skapar. Var finns de efterföljande bicepssvällande protagonisterna, som kunde sälja filmer endast tack vare att deras namn var präntat i gigantiska bokstäver på affischerna? Jag vill ha tillbaks dem och deras one liners. Och explosionerna, givetvis.

GARBAGE DAY

Ja, tillhygget var ett paraply.

Det är inte helt omöjligt att ni känner till Internet-fenomenet Garbage Day, en magnifik (usel) scen där Eric Freeman skjuter ner en man som tar ut soporna. Scenen finns i all sin härlighet på YouTube, för den som orkar titta. Jag orkade däremot se hela filmen, betitlad Silent Night, Deadly Night Part II enär jag har en fäbless för b-filmer då de kan bringa en del skratt.

Olyckligtvis var filmen osedvanligt tråkig. Första halvan av filmen var endast flashbacks till den första filmen, medan andra halvan handlade om Eric Freemans mysigare karaktär. Dessvärre var den inte så usel att den blev underhållande med ett fåtal undantag - när dräparen säger "naughty" innan han mördar, exempelvis - så det är inget jag kan rekommendera, ens för den största b-filmsfantast. I stort sett satt jag och väntade på att Garbage Day-scenen skulle komma, vilket inte kan ses som ett gott betyg.

När amatörer klår proffsen

Aftonbladet hade en artikel idag (I går? I förrgår? Dagarna tycks försvinna när man har lite att göra) om en The Hunt for Gollum, en amatörrulle som var rätt bra gjord, för att vara gjord av amatörer. Knappast bättre än Ringen-trilogin, men imponerande nörderi ändå. Något som dock är bättre än vad filmstudiorna har lyckats skita ut är Street Fighter: The Later Years. Konkurrensen från Van Dammes Street Fighter och Kristin Kreuks Street Fighter är förvisso icke mördande, men The Later Years är ändå mycket underhållande. För det mesta, i alla fall. Enda nackdelen är att man måste ha spelat Street Fighter för att förstå något av det hela, men hur stor är den skaran?

Det är ingen pinfärsk produktion, men jag har för mig att den blev nominerad för bästa-någonting i någon form av internetvideogala. Inte så dumt.


Detta är första delen av nio.

The fight to save the world begins

Street Fighter är så bra att den väcker de döda!

Som ni säkert vet, kära läsare, så finns Street Fighter 4 ute i butikerna för alla som gillar Slå Dom Upp-spel. Det gör inte jag, men icke desto mindre såg jag på Street Fighter. Filmen från 94, med andra ord. Jean Claude har fulfärgat hår, spänner musklerna, talar rotvälska och slåss. Kan det bli bättre? Ja, faktiskt; Chun Li är riktigt ful, och så ska det inte vara, eller hur?

Lyckligtvis har boten på denna sjukdom anlänt detta året i form av denna kvinna:

Söt?

Problemet med Street Fighter: The Legend of Chun Li är emellertid tudelat: det låga betyget och den låga åldersgränsen (PG-13). Ack... att världen ska vara så grym.

Att leva som Rambo

Crysis är som Rambo, men i spelform. Fast Crysis är inte lika manligt.

Rambo-serien är förträfflig underhållning. Man kanske inte tänker det vid första anblicken, men det finns några likheter mellan en valfri Rambo-film och Crysis. För det första, så är man oerhört mycket mäktigare än fienden (annars skulle man bli ägd tämligen raskt), precis som Rambo. För det andra, så har man förmågan att smyga runt och dräpa i lönndom; det är något speciellt med att smyga upp bakom en korean och pumpa denne full med bly. Smygandets konst är något som John J utför till perfektion likaså, ty vem skulle kunna glömma bort Rambo: First Blood Part II där han gömmer sig i djungeln och slaktar nidingar?

Olyckligtvis är man alltid klädd i en ful latexdräkt i Crysis, vilket omöjliggör bärandet av Rambos signum: pannbandet (och den svällande frisyren). Men, man kan väl inte få allt.

För övrigt släpps Rambo-kollektionen på DVD för det ringa priset av 129 riksdaler i slutet av månaden. Det är lag på att införskaffa ett exemplar.

"Ny" video från AVGN

Om du gillar TV-spel och har haft tillgång till Internet de senaste åren känner du säker till Angry Video Game Nerd, även fast han fordom kallade sig för Angry Nintendo Nerd. Eftersom jag är gammal och vis njöt jag av hans recensioner redan då: ofta pricksäkra och kritiska på ett sätt som "riktiga" recensenter sällan är, och rolig på ett sätt som de aldrig är.

Dessvärre har jag bott under en sten i ett tag och har därför missat att han har laddat upp flera nya filmer under året. En av mina favoriter av hans alster måste ändock vara Battletoads, som är relativt färsk (så inget "det var bättre förr"-gnäll här, inte).