RIP än en gång

Act 3 i Nightmare tycks vara en olycksplats när jag och mina vapenbröder spelar Diablo 2, och som vanligt är det när det går som bäst som vi viker hädan. Förra gången var det en oväntad eldexplosion som krossade oss, och denna gången blev vi simultant styckmördade av små, håriga dvärgar.

Det är ytterst jobbigt att börja om från början när man har kommit så pass långt... Så det får nog ske en annan dag i ett annat liv.

Må druiden Dumbrum vila i frid (bli raderad).

Sun Tzu

Hej, kära (och hatade) läsare.
Jag och Rad Rat möttes i en duell i det ädla spelet Sten, sax & påse, och striden var ytterst jämn. Här följer referatet:

1-0 till Rat efter en slug attack.
1-1. Abducted Alien utjämnar genom att satsa på lyckan.
2-1. Radical Rat slinker igenom ett hål i försvaret och tar en snabb poäng.
3-1. Radical Rat utnyttjar samma misstag igen!
3-2. Abducted Alien korrigerar sitt taktiska tänkande... "Rat använde det förra gången, så han tror nog att jag ska försöka använda motvapnet till just den så jag använder motvapnet till hans förväntade motvapen." Det lyckas.
3-3. Ännu en taktisk och genial manöver från Abducted Alien!
4-3 till Rat som genomskådar min genomskådning.
4-4. Först lika, men sedan lyckas Alien slumpa fram rätt vapen.
4-5. Alien tar hem segern efter att ha legat i underläge!

Nu ska jag spela Nintendo Entertainment System. Det blir rått.

Co-op på de gamla grekernas tid

Känner ni inte igen dessa herrar? Synd, det borde ni göra, för det är det sista man får se när man klarar Legend.

Redan de gamla grekerna kände till det opioidliknande ruset som numera kallas för co-op, vilket bevisas av mängden njutbara spel till SNES som finns att tillgå. Legend är ett sådant, och det innehåller allt vad man kan begära (nästan): muskelmän, svärd, yxor, magi, fula fiender och givetvis ännu fulare bossar - som dessutom är svåra ett besegra. I sanning en njutning för knapptryckartummarna. Dessutom har man möjligheten att variera attackerna från vänster till höger utan att flytta på sig, samt att man kan ta små steg samtidigt som man slåss. Det gör slaktandet smidigare.

Jag använder mig av den väl beprövade tekniken som kallas för "ställ dig
i hörnet och hugg mot någonting". Min kamrat övar på Kung Fu.

I går (eller var det i dag?) lyckades jag med bedriften att klara spelet utan att använda continues. Det är en heroisk bedrift, ska ni veta.

Spelet tycks handla om två bröder som köttar en armé på vägen mot någon hemsk niding. Det är underbart, i synnerhet när man besegrar slutbossen med endast 0 liv kvar. Givetvis gjorde vi det bara för spänningens skull; Abducted Alien misslyckas aldrig. Observera att bossen till vänster inte är slutbossen, men möjligen den jobbigaste.

Bossarna gillar inte magi. Sen ser det rätt ballt ut. Notera minen av avsky

som grottmonstret har... samt att jag har mest poäng.

Co-op är kung

Feta rymdskepp. Synd att man inte får styra något.

Vem kunde tro att den gode R. Rat hade en så stor inneboende passion att han kunde skapa poesi av sådan kaliber? Förutom jag, givetvis.

Efter att ha spelat igenom kampanjen till Dawn of War 2 tvenne gånger är jag beredd att ge ett slutgiltigt omdöme - dock inte 3 A4-sidor långt, som är brukligt bland speljournalister. Det får bli några punkter istället.

• Våldet är härligt excessivt; lemmarna flyger, blodet sprutar och explosionerna är brandgula och färgsprakande.
• Kampanjen är den bästa som någonsin har skapats till ett RTS. Man får använda sitt taktiska sinne och ständigt hålla ögonen öppna, utan att behöva ha micromanagement som en amfetaminspeedad japan. Det är positivt, men hade man kunnat spela som mer än Space Marines i kampanjen hade det varit universums bästa kampanj. Världens bästa får duga.
• Musiken minns jag inte, men jag stördes inte av den. Så den var säkert passande.
• Kampanjen går att spelas i co-op. Det är kungligt skoj.
• Olyckligtvis är spelet ett steg bakåt från Dawn of War 1 och expansionerna när man köttar på skirmish-banor. Närheten i kampanjen blir istället ynklig och småttig under de vanliga bataljerna.
• Handlingen... Ja, vem bryr sig om handlingen? Man ska kötta utomjordingar enligt gamla goda rashat-sedvänjor. Det räcker.
  

Allt som allt är det ett superbt spel som är helt klart köpvärt, även fast det är lätt att ladda ner det (det är ju till PC). Då är det bra, va?