Ewwwton Hewitt

Hej igen, kära läsare.
Vet ni vad som sker på sommaren, förutom att folk klär av sig till mångas förnöjelse? Ja, just det, Wimbledon är vad som sker (och dessförrinnan Roland Garros, men det är över nu); ett evenemang av stort nöje. Tennis råkar dessutom vara en av de idrotter som tycks vara som skapta för tv-spel, och enär såväl tennis som tv-spel ligger mig varmt om hjärtat torde det vara en lyckad kombination för mig. Under 90-talet stämde det alldeles utmärkt vid namnet Super Tennis till SNES (vad annars, med "Super" i namnet?), men jag kan inte riktigt säga att någon värdig tronföljare har kommit.

Eftersom jag kände mig lite nostalgisk spelade jag några turneringar, men jag upptäckte att mina 1337-skillz hade vuxit sig för stora för Super Tennis. Därför sökte jag lyckan på annat håll, och fann något fruktansvärt:

När spelarna rör på munnen kommer inget ljud, bara en textremsa. Briljant.

Virtua Tennis, med andra ord. Spelarna stönar oerhört fult, och jag kände igen flera av ljuden från den första inkarnationen... som har några år på nacken. Dessutom påminner ljudet från bollträffen påminner mer om en tuggummibubbla som spricker än en tennisboll, vilket inte är lysande med tanke på hur ofta man tvingas höra oväsendet. Publikens reaktioner är gräsliga; fyra, fem personer som ska låta som ett hundratal. Det ger ingen direkt inlevelse, kan jag lova.

Karriärläget är fruktansvärt tråkigt, då man tvingas utföra samma träningsmoment om och om igen för att kunna spela något som inte påminner om tennis i H75-klassen samt att man stöter på samma licensierade spelare om och om igen, oavsett rangen på turneringen. Det blir rätt löjligt när man stöter på Roger Federer (om du är pojk) eller Maria Sharapova (om du är tös) i en Challenger.

Grundspelet är inte lysande heller. Den främsta bristen är vekheten i servarna, som är spelarens främsta vapen, egentligen. I Virtua Tennis, däremot, blir det ofta en svaghet att serva på grund av de knallhårda returerna. Grundslagen slår man genom att stå på samma position och ladda, vilket känns ganska intelligensbefriat. Man slår aldrig ut sig heller, vilket egentligen innebär att det inte blir ett enda Unforced Error. Inte mycket skicklighet som ligger bakom spelet, utan bara att springa från hörn till hörn och slå tills motståndaren inte klarar av att kasta sig längre.

Grafiken har ni fått se prov på i närbild, och det vill ni nog inte göra igen. Musiken behöver jag inte ens nämna, ty så vedervärdig är den.

Uselt, Sega. Sämre än Shadow the Hedgehog.

GARBAGE DAY

Ja, tillhygget var ett paraply.

Det är inte helt omöjligt att ni känner till Internet-fenomenet Garbage Day, en magnifik (usel) scen där Eric Freeman skjuter ner en man som tar ut soporna. Scenen finns i all sin härlighet på YouTube, för den som orkar titta. Jag orkade däremot se hela filmen, betitlad Silent Night, Deadly Night Part II enär jag har en fäbless för b-filmer då de kan bringa en del skratt.

Olyckligtvis var filmen osedvanligt tråkig. Första halvan av filmen var endast flashbacks till den första filmen, medan andra halvan handlade om Eric Freemans mysigare karaktär. Dessvärre var den inte så usel att den blev underhållande med ett fåtal undantag - när dräparen säger "naughty" innan han mördar, exempelvis - så det är inget jag kan rekommendera, ens för den största b-filmsfantast. I stort sett satt jag och väntade på att Garbage Day-scenen skulle komma, vilket inte kan ses som ett gott betyg.

Vin Diesels välgärning till mänskligheten

Det är roligt att mörda folk. I datorspel, i alla fall.

The Chronicles of Riddick: Butcher Bay är fantastiskt, rent utav makalöst bra. Faktum är att det inte har några direkta brister; bra handling, bra skådespelare, bra dialog, bra ljudeffekter bla bla bla. Ni förstår; mer behöver inte sägas. Spelet äger. Det är såpass bra att det är värt att köpa Assault on Dark Athena om man inte har spelat det tidigare, vilket var fallet för mig, men det återstår att se hur bra uppföljaren är.

Det finns en och en annan bugg i spelet, men inte tillräckligt för att minska på underhållningen, så var nu en god medborgare och köp spelet, eller om ni är skurkar, låna det av er vän Internet.

Gör mer spel, Vin.

I'M JUSS LOKKEEAIII, TO SEE WATH I'M MISS-EEEN

Efter diverse slit och släp har jag haft tid över för att dräpa fler koreaner i Crysis Warhead (som jag tidigare talat om), och har nu klarat det på den svåraste svårighetsgraden, som . Det höjde tvivelsutan nöjesgraden, emedan det innebar att man fick utnyttja datorns (något korkade) AI flera gånger; såsom att slänga en mina på vägen, skjuta med pistolen mot ett fordon, ställa sig i cloak mode och flytta på sig en smula. Fordonet ser en inte, men åker snällt på minan och sprängs. Sånt är skoj.

• Grafiken är het. Dock dödar den de flesta datorer, även om man är förbi de rekommenderade kraven. Inte så lysande.
• Karaktärerna är töntiga, och handlingen är töntig. Bara en sån sak som att huvudpersonen heter Psycho säger mycket... ett typiskt alias för en 12-åring, ungefär. Nu spelar det inte så stor roll, dock. Man måste ha spelat originalet för att förstå nånting av handlingen också, annars ligger handlingen ungefär på Ikari Warriors nivå.
  
• Det finns alltid enormt mycket ammo, och sånt gillar jag. Det innebär att man kan kötta för glatta livet.
• Svårighetsgraden höjs alldeles lagom.
• Utomjordingarna är inte lika tråkiga som i originalspelet, mycket tack vare att man har mer ammo till alla mäktiga vapen. Men det är fortfarande roligast att döda koreaner.
  
• Fienden har en morbid förmåga att kunna upptäcka en på de mest ologiska ställen, men samtidigt är de bra på att undvika att se en på de mest logiska ställen. Överlag rätt OK, dock.
• Musiken känns lagom pampig. Det är gott.
• Att uppgradera alla vapen man finner är skoj, men ologiskt. De skickar ut elitsoldater utan att ge dem den bästa utrustningen som finns? Smart.
  

Crysis Warhead är kortare än Crysis, men det är roligare. Särskilt skoj är det dock i de trånga tunnlarna då man får tillfälle att leka med hagelbössan, så man kan fråga sig hur nödvändigt det var med de enorma landytorna som man får traska över. Allt som allt är det emellertid en helgjuten slaktupplevelse, även fast man dräper utomjordingar; vilket Abducted Alien ogillar eftersom han själv är utomjordisk.

Angående sandlådor och våld

Hej, kära läsare.
Fördelen med att ha bröder är två: man kan spela med dem, och man kan låna spel av dem. Följaktligen utnyttjade jag det andra alternativet för någon vecka sedan. Resultatet har samlat damm i någon vecka, men så i natt, när ni låg och sov, började jag mitt äventyr med att döda koreaner.

Att döda koreaner är roligt, men att döda utomjordingar är inte roligt (denna åsikten härstammar givetvis från att jag själv är en utomjording), så frågan är givetvis om jag skulle finna Crysis: Warhead mer underhållande än Crysis. Hittils har jag bara dödat koreaner, vilket innebär att jag är tillfreds. Än så länge.

Crysis är ett i raden av spel med inslag av sandlådor - ibland blir det bra (Far Cry), ibland blir det inte bra (Far Cry 2). Fördelen är att man får möjligheter till att döda vem man vill, när man vill. Nackdelen är att det lätt blir enformigt, med tråkiga färdsträckor, och tråkiga färdsträckor vill bara speljournalister ha. Varför recensenterna spillde sin säd över Far Cry 2 är på så vis oförklarligt för alla förutom hjärnskrynklare och pillertrillare, eftersom spelet mest går ut på att åka bil (som är tråkigt) och inte att döda (som är roligt).

Ibland vill man dock bara döda från punkt A till punkt B. Left 4 Dead kan vara spelet som tillfredställer mina lustar, i synnerhet nu när det är billigt. Dessvärre är Rad Rat fattig, och jag rik. Olyckligtvis är spelet dessutom gjort för co-op. Nej, Abducted Alien får väl fortsätta med att döda koreaner en stund, i sin ensamhet.

Ännu ett värdelöst J-RPG

Markisens väldiga styrkor bereder sig för strid.

Kära läsare,
en dag som den här ska man givetvis inte sitta inomhus och spela något så nördigt som datorspel! Nej, man gör som jag och sätter sig utomhus. På så vis får man det bästa av två världar, vilket jag alltid får. Lite Civilization till DS ute på altanen är alltid njutbart när solens strålar smeker mina håriga lemmar.

I skydd av nattens mörker ägnade jag dock någon lönlös timme åt haveriet som är känt under namnet The Last Remnant. Jag har skrivit om mitt förakt tidigare under veckan, men enär jag nu slutligen ger upp allt hopp om att orka slutföra spelet så får jag ge mitt slutomdöme här och nu. Jag förväntar mig inte att de resterande tre fjärdedelarna som återstår av spelet ska bli bättre; möjligen sämre.

• Kameran är inte tillräckligt nära för att ge en känsla av action som i Resident Evil 4, men inte tillräckligt långt ifrån för att ge en taktisk överblick. I synnerhet striderna blir jobbiga att följa, men även under det vanliga spelets lopp är det stundtals jobbigt att följa RUSH SYKES.
• Grafiken är hyfsat tekniskt avancerad, men miljöerna är väldigt fantasilösa och grå. Inte blir det bättre av att många korridorer och tunnlar är små och trånga, vilket gör kameran bångstyrig.
• Stridssystemet är dock väl uttänkt, och betydligt mer engagerande än vad man vanligtvis får i ett J-RPG. Bara en liten detalj som att man stundom får tillfället till att trycka på en knapp för att vålla extra skada gör mycket gott.
• Musiken är rätt ok, faktiskt. Undantaget några melodier som mest påminner om loopar, vilket inte är särskilt njutbart. Resten av ljudet känns emellertid oerhört billigt utfört; ett prima exempel på detta är när vad som ska föreställa en armé vrålar unisont. Låter det som hundratals man? Nej, snarare fem personer. Uselt.
  
• Handlingen är högst medelmåttig, med vissa dumheter instoppade. Varför beger sig markisen ut själv för att strida? Varför har han endast med sig dussinet soldater?
• Jag har sagt det tidigare, men det är så pass vedervärdigt att det är värt att nämnas igen: grodmänniskorna (eller är det kaningrodmänniskor?) har fruktansvärt jobbiga röster och kan mest liknas vid knarriga Yoda-efterhärmningar.

Det finns gott om andra irritationsmoment, men det är väl lönlöst att lista upp allt för många styggelser. Men gillar du J-RPG så är det något för dig, antar jag.

Co-op är kung

Feta rymdskepp. Synd att man inte får styra något.

Vem kunde tro att den gode R. Rat hade en så stor inneboende passion att han kunde skapa poesi av sådan kaliber? Förutom jag, givetvis.

Efter att ha spelat igenom kampanjen till Dawn of War 2 tvenne gånger är jag beredd att ge ett slutgiltigt omdöme - dock inte 3 A4-sidor långt, som är brukligt bland speljournalister. Det får bli några punkter istället.

• Våldet är härligt excessivt; lemmarna flyger, blodet sprutar och explosionerna är brandgula och färgsprakande.
• Kampanjen är den bästa som någonsin har skapats till ett RTS. Man får använda sitt taktiska sinne och ständigt hålla ögonen öppna, utan att behöva ha micromanagement som en amfetaminspeedad japan. Det är positivt, men hade man kunnat spela som mer än Space Marines i kampanjen hade det varit universums bästa kampanj. Världens bästa får duga.
• Musiken minns jag inte, men jag stördes inte av den. Så den var säkert passande.
• Kampanjen går att spelas i co-op. Det är kungligt skoj.
• Olyckligtvis är spelet ett steg bakåt från Dawn of War 1 och expansionerna när man köttar på skirmish-banor. Närheten i kampanjen blir istället ynklig och småttig under de vanliga bataljerna.
• Handlingen... Ja, vem bryr sig om handlingen? Man ska kötta utomjordingar enligt gamla goda rashat-sedvänjor. Det räcker.
  

Allt som allt är det ett superbt spel som är helt klart köpvärt, även fast det är lätt att ladda ner det (det är ju till PC). Då är det bra, va?