Ewwwton Hewitt

Hej igen, kära läsare.
Vet ni vad som sker på sommaren, förutom att folk klär av sig till mångas förnöjelse? Ja, just det, Wimbledon är vad som sker (och dessförrinnan Roland Garros, men det är över nu); ett evenemang av stort nöje. Tennis råkar dessutom vara en av de idrotter som tycks vara som skapta för tv-spel, och enär såväl tennis som tv-spel ligger mig varmt om hjärtat torde det vara en lyckad kombination för mig. Under 90-talet stämde det alldeles utmärkt vid namnet Super Tennis till SNES (vad annars, med "Super" i namnet?), men jag kan inte riktigt säga att någon värdig tronföljare har kommit.

Eftersom jag kände mig lite nostalgisk spelade jag några turneringar, men jag upptäckte att mina 1337-skillz hade vuxit sig för stora för Super Tennis. Därför sökte jag lyckan på annat håll, och fann något fruktansvärt:

När spelarna rör på munnen kommer inget ljud, bara en textremsa. Briljant.

Virtua Tennis, med andra ord. Spelarna stönar oerhört fult, och jag kände igen flera av ljuden från den första inkarnationen... som har några år på nacken. Dessutom påminner ljudet från bollträffen påminner mer om en tuggummibubbla som spricker än en tennisboll, vilket inte är lysande med tanke på hur ofta man tvingas höra oväsendet. Publikens reaktioner är gräsliga; fyra, fem personer som ska låta som ett hundratal. Det ger ingen direkt inlevelse, kan jag lova.

Karriärläget är fruktansvärt tråkigt, då man tvingas utföra samma träningsmoment om och om igen för att kunna spela något som inte påminner om tennis i H75-klassen samt att man stöter på samma licensierade spelare om och om igen, oavsett rangen på turneringen. Det blir rätt löjligt när man stöter på Roger Federer (om du är pojk) eller Maria Sharapova (om du är tös) i en Challenger.

Grundspelet är inte lysande heller. Den främsta bristen är vekheten i servarna, som är spelarens främsta vapen, egentligen. I Virtua Tennis, däremot, blir det ofta en svaghet att serva på grund av de knallhårda returerna. Grundslagen slår man genom att stå på samma position och ladda, vilket känns ganska intelligensbefriat. Man slår aldrig ut sig heller, vilket egentligen innebär att det inte blir ett enda Unforced Error. Inte mycket skicklighet som ligger bakom spelet, utan bara att springa från hörn till hörn och slå tills motståndaren inte klarar av att kasta sig längre.

Grafiken har ni fått se prov på i närbild, och det vill ni nog inte göra igen. Musiken behöver jag inte ens nämna, ty så vedervärdig är den.

Uselt, Sega. Sämre än Shadow the Hedgehog.

Most Popular

Under dessa dagar sker två stora händelser: E3 och Roland Garros. Det är emellertid tennisturneringen som jag följer med ett älskvärt intresse, av flera orsaker:

• Tennis är en nobel idrott. Ett prima exempel är vår mycket döda konung Gustaf V som 1980 blev upptagen i International Tennis Hall of Fame.
• Det är roligt att spela tennis.
• Det är roligt att se på tennis.
• Andelen vackra kvinnliga utövare är skapligt hög.

Olyckligtvis åkte Ana Ivanović ut tidigt (som vanligt, numera), enär hon är en fröjd för ögonen (annars hade hon väl inte blivit fotograferad för FHM, eller?). Dock var det en viss lycka när Jelena Janković åkte ut. "Varför då?!" tjuter ni säkert nu, men lugn, jag har bildbevis som visar att alla borde tycka likadant:

Cirstea till vänster, Janković till höger. Vem skulle du hejat på?

Utseende är onekligen viktigt, synnerligen för damtennisspelare, vilket Anna Kournikova bevisade. Hon vann trots allt inte en enda titel. Anledningen till att jag tar upp det är att tennislöftet Simona Halep - en spelare jag upptäckte när jag såg att de populäraste bilderna på Roland Garros visade just henne - ämnar utföra en bröstförminskning. Orsaken skall tydligen vara att hennes bröstomfång hindrar hennes spel, men då har hon måhända inte hört talas om Serena Williams... som ju har en tagit hem en del Grand Slam-titlar. Dåraktigt beslut, med tanke alla potentiella (manliga) fans hon går miste om (och reklamkontrakt).

Fotboll ska sluta tvåsiffrigt

Chelsea - Liverpool slutade 4:4. Utmärkta siffror när fotboll är på riktigt, likaså när det sker i ett TV-spel. Dessvärre (eller dessbättre?) har jag inte riktigt kunnat njuta av ett fotbollsspel sedan FIFA 200 -, eller om man ska gå ännu längre bak i tiden - International Superstar Soccer-serien till N64.

Fotbollsspelen strävar efter realism, men ibland blir det för mycket. Ett prima exempel på detta är den skumpande bollbanan som läderkulan får i PES så fort en passning slås. Planen beter sig som om man befann sig på Kopparvallen istället för San Siro. Inte särskilt lyckat om man vill få ett glänsande finlir, vilket man ju vill få... om man inte spelar i svenska landslaget, vill säga. Resultatet blir alldeles för ofta gubbfotboll. Inte särskilt märkligt när spelarna är lika smidiga som gubbar, förvisso.

Senaste iterationen av FIFA var förvisso ganska njutbar, men jag saknar fortfarande arkadkänslan som innebär att man inte behöver ägna flera livstider för att kunna få bollen att gå som på ett snöre. Möjligheten finns också att jag har blivit gammal och sur.

Ett riktigt fotbollsspel ska ha en tvåsiffrig målskörd. Eller tre.
Spelarna här är alltså noobs.