Råttan: Återkomsten: Listan

Var hälsade, ärade läsare! Jag tänkte bryta hiatus-trenden och göra min återkomst innan ett år passerat, så nu är jag här. Saknaden av Pawped C. drar mig alltid tillbaka, och jag hoppas att Alien också känner så. Eftersom det var ett tag sedan sist tänkte jag inleda med att systematiskt lista allt nytt i mitt liv!

Jag har...

• Skaffat en ny frisyr.
• Lärt mig hantera en pletora av dödliga vapen och stridstekniker.
• Gift mig med Rihanna och Amy Reid på samma gång.
• Tillsammans med Ab planerat världshistoriens absolut mest storartade spelserie.
• Tvingats att ha sex med Carmella Bing för att få använda henne som flotte för att undkomma en öde ö.
• Spelat många spel.
• Sett många filmer och serier.
• Insett att Jessica Albas storhetstid till slut är förbi, men att hon fortfarande ligger högt på listan.
• Lyckats stävja ett uppror i det lilla landet jag härskar över.
• Utfört ett folkmord (se ovan).
• Till slut fått reda på att Abducted Aliens penis mäter över 25 centimeter i slakt tillstånd.

Mycket mer än så tänkte jag inte skriva i dagens inlägg. Jag återkommer under veckan med rapport om hur mitt nya dubbelgiftermål fungerar i vardagen. Tills dess:

Ow Rev-oh-are!

Radical Rats sentimentala jubileumskrönika

Bröl, slurp, garr och öuarh!

För ungefär två år sedan startade jag och Ab bloggen. Vi hade en vag vision om en plats där vi tilläts ventilera våra förhållandevis kontroversiella åsikter, men även frossa i spel, film, bröst, kvinnor, droger och allt annat som ligger oss om hjärtat. Allt detta mot en stilren och gentlemannamässig grund som till viss del tillät en gyllene dialog med andra internetanvändare med likvärdiga intressen. Platsen blev till slut det ni nu känner som Popped Collar. Efter en lång och omskakande resa med både högt belägna toppar och djupgående dalar står vi nu här, hundra inlägg senare och känner oss mer vitala och bröstälskande än någonsin förr.

Modellen för Poppeds världskända logotyp, som vi
tyvärr inte får avslöja namnet på av legala skäl...
En ledtråd är att han hade huvudrollen i Rocky IV.

Vi var två relativt olika personer på den tiden, men bloggen har fört oss närmare varandra än siamesiska tvillingar. Våra åsikter må gå isär ibland, men kamratskapen och lagandan sviktar aldrig. Jag kan tryggt påstå att jag känner Abs innersta kreativa tankar, likt han känner mina. Detta tillåter så klart en oerhört samspelt skrivanda, och när vi författar våra inlägg är vi som en enda, mästerlig person, vilket medfört texter av det slag som nobelpristagare i litteratur och vinnare av pulitzerpriset endast kan drömma om i sina vildaste fantasier. Mer än en gång har jag vaknat svettig om nätterna med en instinktiv känsla av att jag behövs, bara för att logga in på MSN och upptäcka att Ab upplevt ett behov av ett kreativt bollplank eller bara en broderlig klapp på axeln och löfte om att allt kommer att ordna sig. Att kreditera Popped Collar till en enda person är således totalt omöjligt, eftersom det är kombinationen av Rad Rats och Ab Aliens genialiska, kreativa sinnen som utgör bloggens yttersta väsen.

Vad finnes då i framtiden här på Popped Collar? Fortsättningen på året kommer sannerligen vara fantastisk, enär stora ting planeras för bloggen. Först och främst kommer vi bjuda på våra sedvanliga, intressanta inlägg om vad nu än faller oss in. Personligen har jag även planer på att genomföra och publicera en intervju med en av mina/våra absolut största idoler. Drömintervjun skulle så klart vara med Briana Banks, Joel Lawrence, Bobby Vitale eller någon av de andra stora vuxenstjärnorna. Förhandlingar pågår i skrivande stund, men endast tiden kan utdröna vad det slutgiltiga resultatet verkligen blir. Jag vet faktiskt inte vad Ab har planerat framöver, men det lär bli något i hästväg, som det alltid blir när den ständigt bortrövade utomjordingen är i svängen!

Kan stiliga Joel Lawrence eller vackra Briana Banks
måhända vara objekt för Poppeds kommande intervju?

100 inlägg firas med buller och bigtitits

Kära kragpoppare!

Vi firar härmed det hundrade inlägget på Popped Collar, och gör detta genom att publicera ett gemensamt författat poem, en episk och nydanande berättelse om kärlek, hjältemod och sorg, som rör kring det som är närmast våra hjärtan. Vid tillfälle kommer både jag och Ab dessutom publicera varsin jubileumskrönika, så se till att ni håller ögonen öppna efter detta. Utöver det vill jag även, å mina och Abs vägnar, passa på att hjärtligt tacka er läsare för den hjärtvärmande lojalitet och det engagemang ni visat gentemot bloggen. Ni utgör ett synnerligen spektakulärt ljus i den annars så mörka verklighet vi alla vanligtvis lever i och som vi dagligen försöker undkomma. Jag anser att vi, här idag, lyckats bättre med detta än någonsin förr! Nåväl, det är dags att korka champagnen och ännu en gång poppa collarn.


Tänk er en värld utan kvinnor och kel
En framtid värre än de värsta JRPGs fel

Du skulle aldrig få se en välsvarvad bak
och bjuda in henne till en natt under ditt tak

Att placera ditt huvud i en rundad barm
och känna din fallos vara glödgande varm

Vetskapen om vad du kunnat få
lämnar ditt skrotum i en nyans av blå


Tänk er radikalfeministiska könsroller
och hur de skulle projiceras till era konsoler

Nej, Råttan skall aldrig låta det ske
ty då finns det ju ingen kvinna att tillbe

Kvinnan bör diska, suga och stå i
behagas ej mannen har han rätt att slå pli

Bör lyda likt får som vallas var dag
jag önskar bigtitits, min önskan är lag


En gång var Ab en bortrövad rymdman
Nu hindrar han mardrömmen från att bli sann

Med sin lojala råttbroder Rat
författas det opus natt efter natt

Tillsammans mäter de två tjog centimeter
och utsätter kvinnor för obsceniteter

Så hjälp oss genom att poppa kragen,
samtidigt som ni avtäcker kvinnobehagen

Världens vackraste kvinna

Var hälsade, mina råttbarn! Rad Rat är efter ännu ett årslångt hiatus tillbaka och bjuder på ett särdeles inspirerat inlägg säkerligen värt all väntan i världen!

För några dagar sedan hade jag oråttlikt tråkigt och såg Fantastic 4 för andra gången. Det är självklart en ganska usel film, men ändå med ett visst underhållningsvärde, om än ett väldigt lättsamt sådant. Datoranimationerna är så pass nedriga att underhållningen faktiskt kan krediteras till en enda person. Det är så klart inte vilken person som helst. Jag talar om Jessica Alba, en av de mest perfekta kvinnor som existerar idag, vilket säger ganska mycket med tanke på Rad Rats extremt höga krav på det motsatta könet. Alba har länge existerat i mitt råttmedvetande, och på sätt och vis varit det nav som uppskattningen av andra kända skönheters kroppar kretsat kring och mer eller mindre omedvetet jämförts med.

Första gången jag kom i okulär (jag vill skriva oral) kontakt med Jessica Alba var när den vedervärdiga kanalen "TV4" sände repriser av serien Dark Angel på bästa sändningstid, alltså mitt i natten. Dark Angel var den då 19-åriga Albas första riktiga huvudroll och trots att jag redan på den tiden ansåg att serien var värdelös fortsatte jag under följande veckor att skåda avsnitt efter avsnitt under nätterna. Liksom i Fantastic 4 lyckades fröken Alba hålla mig och många andra män (samt kvinnor?) i ett grepp lika fast som hennes makalösa bakdel, trots uselheten och det faktum att hon inte ens är en speciellt bra skådespelerska.

Under Dark Angel-tiden. Hon var så klart
glödhet redan här, dock kanske inte på
det där gudinneliknande viset riktigt än.

Efter att serien haft sin gång på TV4 följde en skuggperiod under ett par år. Jag skymtade kvinnan här och där, men tänkte inte så mycket på saken. Detta kom att förändras drastiskt och blåsa upp den fysiska besattheten till oanade, nästintill fanatiska höjder. Året var 2005 och jag bevistade en luciavaka på stadens största biograf, där tre filmer hade smygpremiärer under natten. Första filmen som visades hette Into the Blue. I en makalös scen som inträffar tidigt i filmen bjuds betraktaren på extremt vackra undervattenmiljöer och framför allt en rad skamlösa vyer på en snorklande och åmande Jessica Alba i en tillräckligt minimal bikini, ackompanjerad av drömsk, gladlynt musik. Jag minns att hela publiken, män som kvinnor, var i extas och folk ställde sig upp och jublade under dånande applåder mitt i filmen. Givetvis var filmen ett skämt i övrigt, men fallosen var återigen väckt. För evigt denna gång.

Paul Walker kan självklart inte hålla händerna borta från Albas spektakulära assits
under den mysiga undervattensscenen. För att citera honom själv angående den
ökända grabbningen: "I was like, well just look at that sweet ass, man!"

I följderna av Into the Blue var Jessica med i en uppsjö filmer. Nämnda Fantastic 4 kom samma år, och hade en blond, blåögd variant av Alba som kändes ny och exotisk. Rollen som strippa i Sin City, också den utkommen 2005, var även den minnesvärd. I takt med det ökande kändisskapet kunde jag oftare och oftare bjudas på ett litet fragment av skönheten i vardagen, vilket ibland kunde utgöra en liten ljusglimt i en annars dyster och grå dag. En slags övermättnad följde naturligt under denna period. Den ursprungliga chocken hade sedan länge lagt sig, och kvar fanns en slags belåtenhet. Ungefär som när den ursprungliga kemin i ett romantiskt förhållande och de florerande signalsubstanserna som hör till det lagt sig och lämnar efter sig något som (i de bästa och ovanligaste av fall) mer kan liknas vid en vänskap. En mogen, hälsosam uppskattning av en av universums vackraste kvinnors fysik, helt enkelt.

Senare kom graviditeten, och "man" gick från sukta efter Alba till att nästintill undvika hennes framträdanden. Som vi alla vet är en gravid kvinna inte det hetaste, och de tenderar också att lägga på sig ett antal fettlager både under och efter graviditeten, vilket oroade mig en aning. Oron visade sig vara obefogad när Jessica klämde ur sig ungen och återtog sin extremt slimmade fysik nästintill direkt efter. Hon var om möjligt ännu "tajtare" vid detta lag, vilket hon bevisade med några ångande scener i Robert Rodriguez film Machete.

Den här duschscenen förekommer i Machete. Det verkar nästan för
bra för att vara sant, eller hur? Det stämmer också. Alba var nämligen
inte alls naken under inspelningen, utan hade på sig vita underkläder
som sedan raderades i en dator under efterproduktionen.

Jag anser fortfarande att Jessica Alba är en av världens vackraste kvinnor, även i sitt nuvarande utförande. Nu finns dock betydligt hårdare konkurrens än det gjorde för bara några år sedan, anser undertecknad. Jag kommer gå in närmare på dessa extremt fantastiska konkurrenter i framtida inlägg, så håll ögonen öppna och se till att besöka Popped Collar med jämna mellanrum, gott folk! Min gamle vapendragare Ab kommer inom kort att posta ett inlägg som lär vara minst lika fantastiskt som detta, om jag känner honom rätt. Jag vill passa på att önska er en fortsatt trevlig dag eller natt och tacka för att ni givit upp lite tid från er vardag för att läsa om min lilla febless. Jag avslutar kort och gott med en ganska talande bild, som sig bör:

Jessica Alba är unik eftersom hon är snyggare innan
retuscheringen än efter. Hon är sannerligen världens
vackraste kvinna!

Al Fucka

En alpacka i all sin prakt:

Back in Blackson

Väl mött, kära läsare! Som ni mycket väl vet var det ganska länge sedan det förekom aktivitet här på Popped Collar. Jag och den kidnappade rymdvarelsen har varit tvungna att fokusera på andra saker ett tag, men P.C och ni läsare har konstant funnits i våra perverterade tankar. Nu återvänder jag, och med all säkerhet Ab också, med en uppsjö intressanta inlägg som kommer författas under sommaren. Det är dags att vårda vårt barn. Det är dags att poppa collarn.

Nicky Shears Singers

Hei! Rad Rat här igen, enär Ab verkar ha tagit tjänstledigt under en obestämd tid. Det här blir Popped Collars nittioförsta inlägg. Jag vill passa på att fira det, samt det fina vädret, med ypperligt vackra och exotiska Nicole Scherzinger. Det blir väl inte mycket bättre än så, misstänker jag!

Ja just det, Michael Jackson är död.

Jag vill lemlästa

Under det glada 90-talet (1890-talet) skapades ett härligt spel vid namn Die by the Sword, eller härligt och härligt; det jag minns var det avancerade men lättillgängliga stridssystemet. Om ni är extremt intresserade går det att läsa den PR-aktiga artikeln på wikipedia, men jag gör en sammanfattning: för att hugga rakt neråt trycker man in siffrorna 8 och 2 i snabb följd, medan man använder 4-6 för att hugga i sidled. Ni förstår. Men det bästa var pareringssystemet, som innebar att man fick vara aktiv i spelandet istället för passiv, så som det är i exempelvis Oblivion, där man endast behöver hålla inne en knapp för att parera. Då är det betydligt roligare att blockera slaget genom att göra en anfallande rörelse så att man möter svärdet i luften.

I övrigt var dock spelet icke minnesvärt, men just det systemet borde stjälas av något spel. Varför händer det inte? Dessutom borde det gå att lemlästa motståndare i fler spel, eftersom det lägger till en dos realism som även bringar ett visst underhållningsvärde.

Han lyckades inte parera.

Quake lever ånyo

Om ni inte är barnrumpor minns ni säkerligen en barsk, manlig stämma som brölade ut smekande komplimanger som EXCELLENT, IMPRESSIVE och HUMILIATION ungefär när jorden skulle gå under. Lyckligtvis gick inte jorden under så att man kunde spela Quake 3, vilket var synnerligen underhållande trots de rosslande modemens begränsningar. Nu när de breda banden har gjort sitt magnifika inträde är det dags för mer hektisk, stressande action i och med Quake Live.

Det är alltså Quake 3, men spelat i webbläsaren med all statistik som någonsin kan önskas. Det är roligt, och dessutom gratis. Så om ni är ute efter gratis nöje är det värt ett försök.

Sinnesslö slakt som är skön för sinnena

En gång för en evighet sedan hade jag en konversation med en ärad vapenbroder angående Rambo och TV-spel. Vi kom fram till att ett ultimat action i princip skulle sätta sig in i Rambos roll, kombinerat från alla fyra filmer. Det skulle bli underbart! Eller vad sägs om det här:

• Kunna smyga runt och gillra ondskefulla fällor.
  
• Stealth-kills för att decimera fiendens horder.
• Spränga sönder saker i luften. Tänk dig bara hur det vore att själv få utföra Rambos skoningslösa bombardemang i Rambo II. Ljuvligt, eller hur?
• Springa runt i bar överkropp och peppra en överjordisk mängd soldater full med bly.

Kontentan är att oddsen ständigt är på fiendens sida, men att man tack vare mängder (obegränsad?) med ammunition lyckas vinna. Känna sig mäktig, med andra ord. I princip skulle det vara en kombination av Left 4 Dead med Riddick, Thief och Crysis.

Givetvis ska Sylvester Stallone skriva manuset, och det ska vara lika orealistiskt utformat som Rambo 2 och Rambo 3. Jag längtar redan.

Barska manliga stämmor i skydd av mörkret

Lediga dagar innebär sena nätter, vilket innebär stora möjligheter till att spela datorspel på den mest lämpade tiden för denna aktivetet: på natten. Den senaste tiden har jag även spelat spel som tycks vara specifikt anpassade för natten också: The Chronicles of Riddick samt Left4Dead. Just Escape from Butcher Bay är för övrigt ett alldeles utmärkt och grandiost spel, och om ni inte har spelat originalet så bör (ska) ni, ja just ni, kära läsare, spela det omedelbart.

Enligt en uråldrig undersökning (veckogammal) så är nattugglor smartare än de morgonpigga idioterna, så det är väl bara att spela på med gott samvete. I övrigt orkar jag inte skriva mer, ty det är utmattande att spela FPS och vara bäst.

För övrigt har alla tjocka kvinnor råttfärgat, stripigt hår, då de inte kan eller orkar inte färga samt att de inte kan eller orkar färga det. Dessutom har de fula frisyrer emedan de inte vågar gå till frisören. Eller så får de inte plats i frisörstolen.

Musik att lyssna på till pornografisk film

Hell, och väl mött, kära läsare.
Jag tänkte skriva en mindre roman om den undermåliga musiken i TV-spel, men jag orkade inte. Istället spelade jag Turtles in Time (som skall göras om till krysslådan, men inte Wii eller PS3... hundar). Väl spenderad tid, må jag säga. Om ni är barn och inte har fått uppleva detta glamorösa spel, så gör ni klokt i att kasta några slantar i Bill Gates hungriga gap när det släpps på nytt.

Apropå musik, så hade Turtles in Time ett alldeles magnifikt soundtrack, Alleycat Blues i synnerhet. Originalet är givetvis bäst, men här finnes en hyfsat klämkäck remix:



Jag avslutar med ett vist citat från Joel Lawrence:
"A white carpet and a white piano. A new girl. An anal. She's not sure how to do anal. He says to use an enema. She goes into the bathroom. She comes out. They do the scene. They do the last position. Johnathan's doing piledriver. She bends over. And she'd never taken the enema out. She says, 'I think something's wrong.' She's bent over and a stream comes out. He goes, 'This scene is over.' He turns around and leaves."

Volleyboll på stranden

Så här går det när man smashar och dåren försöker blocka.

Solens strålar gassar och skapar hudcancer hos mängder med dårar. Då ska man givetvis till stranden och spela volleyboll, men enär min kunskap i denna ädla idrott är begränsad valde jag att utnyttja Nintendo Entertainment System för detta ändamål. Super Spike V'Ball, med andra ord. Ett fullkomligt magnifikt spel vars enda syfte är att mosa tummarna tills blodet sipprar genom naglarna, precis som när man idrottar i verkligheten. Dessutom bjuds man på en magnifik bild när man vinner det amerikanska mästerskapet:

Vilken lycka!

Nästan Top Gun-klass på maskuliniteten i bilden, eller hur?

Jewtjoob

Jag orkar inte skriva något, därför får ni ett fantastiskt jewtubeklipp istället!

Fotboll ska sluta tvåsiffrigt

Chelsea - Liverpool slutade 4:4. Utmärkta siffror när fotboll är på riktigt, likaså när det sker i ett TV-spel. Dessvärre (eller dessbättre?) har jag inte riktigt kunnat njuta av ett fotbollsspel sedan FIFA 200 -, eller om man ska gå ännu längre bak i tiden - International Superstar Soccer-serien till N64.

Fotbollsspelen strävar efter realism, men ibland blir det för mycket. Ett prima exempel på detta är den skumpande bollbanan som läderkulan får i PES så fort en passning slås. Planen beter sig som om man befann sig på Kopparvallen istället för San Siro. Inte särskilt lyckat om man vill få ett glänsande finlir, vilket man ju vill få... om man inte spelar i svenska landslaget, vill säga. Resultatet blir alldeles för ofta gubbfotboll. Inte särskilt märkligt när spelarna är lika smidiga som gubbar, förvisso.

Senaste iterationen av FIFA var förvisso ganska njutbar, men jag saknar fortfarande arkadkänslan som innebär att man inte behöver ägna flera livstider för att kunna få bollen att gå som på ett snöre. Möjligheten finns också att jag har blivit gammal och sur.

Ett riktigt fotbollsspel ska ha en tvåsiffrig målskörd. Eller tre.
Spelarna här är alltså noobs.

I väntan på döden

Jag älskar laddningsmätare. Särskilt när de står på 99%.

Frågan är vad som var vackrast under föregående inlägg; Rad Rats poem eller den mjukt rundade kvinnobarmen (ni vet givetvis svaret). Det var bara beviset på att Ben & Jerrys gör underverk för hjärnan - ty det var det enda som Rat intog, som ni säkerligen förstår.

Jag har slutfört kampanjen på Crysis Warhead, vilket var ett kort, men ack så ljuvligt spel. Via ryktesvägen har jag fått höra att det är än mer underhållande på svåraste svårighetsgraden, så mitt omdöme får vänta ytterligare någon dag. Simultant skall jag även påbörja en ny omgång på Diablo 2, vilket brukar ske varje sommar, och som vanligt kommer jag väl att vika hädan mot en lightning eller fireenchant-demon.

Om ni undrar var solen tog vägen så bestämde jag mig för att ni hade fått tillräckligt med värme. Min DS behöver ändå laddas.

Explosionerna är gula, utomjordingarna är fula

Titta. Ett FPS där du kan se dina fötter!

Koreanerna skriker konstiga ord,
medan jag begår folkmord.
Spandexdräkt eller ej,
så klarar de inte av att möta mig.
AI:n är i stundtals nivå med en bergs-afghan,
trots att de föreställer soldater från stan.

Handlingen är lika intressant som en paj spis,
men det är bara att vänta i Crysis.
Men vad spelar det för roll,
när man kan anfalla koreaner i ett bakhåll?

Ja, att mörda i datorspel är en fröjd.
Därför är jag nöjd.

Hyllning till slagfältet

Fienderna anländer i väldiga horder,
men då är det dags att ge mina order.
Explosionerna skakar marken, och
kvar återstår endast varor för charken.
Motorsågar kapar lem efter lem,
i ett moln av blodigt slem.
Ja, att spela Dawn of War
det klår känslan av vår.