En bikinilös värld

Hell, och väl mött, kära jordlingar. Ab Alien har återvänt till galaxen, än en gång! Jag har mängder med makalösa berättelser att dela med mig av, men innan jag gör det, har jag något viktigt att förtälja. Känner ni till begreppet "BBW"? Om ni gör det, så gråter jag för er. Om inte, så bered er på att förlora den ungdomliga oskuld som ännu skiner i era ögon.

Jag ska berätta sagan om Carmella Bing för er. En skådespelare med ena foten i nöjesindustrin, så att säga. En gång i tiden var hon behaglig att skåda. En glädje att skåda, skulle man kanske till och med kunna säga. Åren har emellertid inte varit till damens fördel. Detta är resultatet av två googlesökningar:

Före:

Efter:

Notera att efter-bilden är extremt liten. Detta för att skona era ögon! Som ni märker är även jag barmhärtig då och då.

Nå, att det är ett remarkabelt förfall kan vem som helst se. Då är frågan: varför? Varför sker sådana förfall? Graviditet? Narkotika? Idioti? Oavsett svaret, så är det givetvis oacceptabelt. Ett så pass gravt disciplinärt brott är fel - i synnerhet när det handlar om en vacker kvinna.

Just mulli... förlåt, fetma, är något som jag brinner för. Brinner för att utrota. Fetma gör dig inte lycklig. Fetma gör inte att din kropp fungerar bättre. Du duger inte som du är, utan faktum är att du skulle vara betydligt mer duglig i en smal, vacker kropp. Du kan inte rå för ditt ansikte (särskilt mycket, i alla fall), men se för Råttans skull att din BMI ligger på en acceptabel nivå. Annars blir det inga bikinibilder!

Simpla hål

Vet ni vad jag stör mig på? Fittor! Varför tvingas man gång på gång knulla ett hål som vid upprepade tillfällen fört urin ur en kvinna? I vissa fall petar man till och med i köttväggar som transporterat ett barn eller två till världen. Det är inget annat än befängt! Inte ens den utvärtes formen på fittan känns särskilt genomtänkt (ungefär som detta inlägg?) anser jag personligen. Ändtarmsöppningen framstår med sin enkla och självklara design som betydligt mer lämpad för penetration, bortsett från faktumet att något mycket värre än urin extraheras därifrån. Kort och gott ett simpelt hål. Rad Rat gillar när saker och ting är simpla. Speciellt hål.

Ewwwton Hewitt

Hej igen, kära läsare.
Vet ni vad som sker på sommaren, förutom att folk klär av sig till mångas förnöjelse? Ja, just det, Wimbledon är vad som sker (och dessförrinnan Roland Garros, men det är över nu); ett evenemang av stort nöje. Tennis råkar dessutom vara en av de idrotter som tycks vara som skapta för tv-spel, och enär såväl tennis som tv-spel ligger mig varmt om hjärtat torde det vara en lyckad kombination för mig. Under 90-talet stämde det alldeles utmärkt vid namnet Super Tennis till SNES (vad annars, med "Super" i namnet?), men jag kan inte riktigt säga att någon värdig tronföljare har kommit.

Eftersom jag kände mig lite nostalgisk spelade jag några turneringar, men jag upptäckte att mina 1337-skillz hade vuxit sig för stora för Super Tennis. Därför sökte jag lyckan på annat håll, och fann något fruktansvärt:

När spelarna rör på munnen kommer inget ljud, bara en textremsa. Briljant.

Virtua Tennis, med andra ord. Spelarna stönar oerhört fult, och jag kände igen flera av ljuden från den första inkarnationen... som har några år på nacken. Dessutom påminner ljudet från bollträffen påminner mer om en tuggummibubbla som spricker än en tennisboll, vilket inte är lysande med tanke på hur ofta man tvingas höra oväsendet. Publikens reaktioner är gräsliga; fyra, fem personer som ska låta som ett hundratal. Det ger ingen direkt inlevelse, kan jag lova.

Karriärläget är fruktansvärt tråkigt, då man tvingas utföra samma träningsmoment om och om igen för att kunna spela något som inte påminner om tennis i H75-klassen samt att man stöter på samma licensierade spelare om och om igen, oavsett rangen på turneringen. Det blir rätt löjligt när man stöter på Roger Federer (om du är pojk) eller Maria Sharapova (om du är tös) i en Challenger.

Grundspelet är inte lysande heller. Den främsta bristen är vekheten i servarna, som är spelarens främsta vapen, egentligen. I Virtua Tennis, däremot, blir det ofta en svaghet att serva på grund av de knallhårda returerna. Grundslagen slår man genom att stå på samma position och ladda, vilket känns ganska intelligensbefriat. Man slår aldrig ut sig heller, vilket egentligen innebär att det inte blir ett enda Unforced Error. Inte mycket skicklighet som ligger bakom spelet, utan bara att springa från hörn till hörn och slå tills motståndaren inte klarar av att kasta sig längre.

Grafiken har ni fått se prov på i närbild, och det vill ni nog inte göra igen. Musiken behöver jag inte ens nämna, ty så vedervärdig är den.

Uselt, Sega. Sämre än Shadow the Hedgehog.

Insert Title Here

Det har varit ont om inlägg den senaste tiden, jag vet. Man kan säga att vi på Pawped C. har tagit semester, eller gått i ide (ute?), under sommaren. Sommaren har hittills präglats av uselt väder, tristess och kanske den sjukaste dygnsrytmförskjutning jag någonsin gjort. Lyckligtvis finns ljus i horisonten, enär slutet av denna usla månad närmar sig, om än långsamt. Pengar kommer återigen finnas på kontot, vilket innebär stora möjligheter att underhålla sig. Bara nu till helgen ska jag spela Battletoads med en kamrat (nej, inte Ab, tyvärr) vilket, efter några linor eller några puffar, är oerhört trevligt!!!!!11

I övrigt har jag tittat på en del film denna månad, och återigen begrundat vilka filmer jag gillar allra mest här i världen. Jag kom fram till att svaret är T2 och Rambo 3. Två filmer som ligger mig varmt om hjärtat och till dags dato fortfarande är så fantastiska att jag blir bindgalen när jag tänker på det. Dylik action görs inte längre. Om en scen i en film innehöll en Hind och en stridsvagn som kolliderar, då använde man helt enkelt en Hind och en stridsvagn som fick köras in i varandra. Om en helikopter skulle flyga genom en tunnel jagandes en fruktpickup, då flög man en djävla helikopter genom tunnelhelvetet. 2000-talets storslagna actionfilmer verkar filmas till 90% på green screen. Många scener har också en tendens att vara extremt överdrivna. Det är faktiskt sorgligt. Tänk om dekapitationsscenerna i Rambo 4 hade filmats på gammalt hederligt vis. Proteser och riktiga stuntmän, och inte en kulspruta med animerad mynningseld och flygande kroppsdelar som ser så datoranimerade ut att jag vill gråta.

Nu gråter jag på riktigt. Det betyder att det är dags för Dödligt Vapen.

Verkligheten krossas i tusentals skärvor

Jag läste på Aftonbladet att Marcus Nispel ska regissera remaken av Conan Barbaren, en film som symboliserar allt som är härligt med 80-talet på ett alldeles underbart och uselt vis. Dessutom återfanns ingen mindre än Arnold Svartharvare i huvudrollen, och som bekant är han omöjlig att ersätta.

Då är frågan: Varför görs det en remake på en film, vars goda kvaliteter är omöjliga att reproducera i en nyinspelning, och varför är det regissören bakom Pathfinder och dylikt skräp som får äran att kapsejsa filmen (det blev visst två frågor, förlåt.)? Förvisso har det gjorts bra remakes tidigare, såsom För en Handfull Dollar och The Departed, men de var inte heller lika bra som originalen, trots att Sergio Leone och Martin Scorsese stod för regin i de fallen. Och Marcus Nispels kreativa förmåga går nog inte att jämföras med två legender som Leone och Scorsese.

Lyckligtvis kommer inte originalet att försvinna från jordens yta, så Djävulens existens är ännu inte bekräftad.

Jag vill lemlästa

Under det glada 90-talet (1890-talet) skapades ett härligt spel vid namn Die by the Sword, eller härligt och härligt; det jag minns var det avancerade men lättillgängliga stridssystemet. Om ni är extremt intresserade går det att läsa den PR-aktiga artikeln på wikipedia, men jag gör en sammanfattning: för att hugga rakt neråt trycker man in siffrorna 8 och 2 i snabb följd, medan man använder 4-6 för att hugga i sidled. Ni förstår. Men det bästa var pareringssystemet, som innebar att man fick vara aktiv i spelandet istället för passiv, så som det är i exempelvis Oblivion, där man endast behöver hålla inne en knapp för att parera. Då är det betydligt roligare att blockera slaget genom att göra en anfallande rörelse så att man möter svärdet i luften.

I övrigt var dock spelet icke minnesvärt, men just det systemet borde stjälas av något spel. Varför händer det inte? Dessutom borde det gå att lemlästa motståndare i fler spel, eftersom det lägger till en dos realism som även bringar ett visst underhållningsvärde.

Han lyckades inte parera.

Världens BÄSTA produkt!

Ibland dyker det upp föremål som man inte kan vara utan. Vatten när man är törstig, eller luft när man håller andan är dylika exempel. Nu har något ännu bättre trängt in i djupet av våra själar: Jumpsnap. Jag behöver egentligen inte säga mer, utan det räcker med att ni ser för er själva hur excellent Jumpsnap är:



Perfekt för alla tjocka datornördar. Eller hur? Frågan återstår då var man kan köpa produkten.

En inte så hård hårddisk

Skadad? Hurdå?

Det tycks som att jag inte ska spela något idag. Eller göra någonting, egentligen. Ska jag behöva köpa en ny hårddisk? Fruktansvärt irriterande och en synnerligen onödig kostnad.

Barska manliga stämmor i skydd av mörkret

Lediga dagar innebär sena nätter, vilket innebär stora möjligheter till att spela datorspel på den mest lämpade tiden för denna aktivetet: på natten. Den senaste tiden har jag även spelat spel som tycks vara specifikt anpassade för natten också: The Chronicles of Riddick samt Left4Dead. Just Escape from Butcher Bay är för övrigt ett alldeles utmärkt och grandiost spel, och om ni inte har spelat originalet så bör (ska) ni, ja just ni, kära läsare, spela det omedelbart.

Enligt en uråldrig undersökning (veckogammal) så är nattugglor smartare än de morgonpigga idioterna, så det är väl bara att spela på med gott samvete. I övrigt orkar jag inte skriva mer, ty det är utmattande att spela FPS och vara bäst.

För övrigt har alla tjocka kvinnor råttfärgat, stripigt hår, då de inte kan eller orkar inte färga samt att de inte kan eller orkar färga det. Dessutom har de fula frisyrer emedan de inte vågar gå till frisören. Eller så får de inte plats i frisörstolen.

Zombiehat

Zombier är ett märkligt fenomen. Första gången jag läste om dem var i Joakim von Ankas ungdom (förträfflig serie, möjligen den bästa som någonsin har skapats), då von Anka var jagad på grund av en orättfärdig aktion som han hade gjort. Givetvis slutade det lyckligt, vilket knappast är kutym i dylika berättelser. Det är bara en av alla ingredienser som jag stör mig på. Det främsta är filmernas huvudaktörer: zombierna.

Varför? Orealismen spränger ju alla gränser; när man dör förlorar skelettmuskulaturen nästan all styrka, vilket innebär att de skulle traska långsammare än din mormor, och bita lösare (även om hon saknar tänder), för att inte nämna hur de ens kan röra sig då blodet har hunnit stelna. Svart magi? Kanske det; men varför finns då ingen vit magi? Antagligen för att logiskt tänkande inte fungerar i zombierullar. Dessutom tycks zombierna inneha någon form av superstyrka, för hur kan de annars övermanna en människa i en ärlig kamp, man mot man, och slita sönder strupen med tänderna? Människorasens tänder är synnerligen ynkliga. Försök att slita loss en rå biff, och se hur lätt det är... och jämför med filmerna.

Det finns mer att klaga på (som idiotiska människor, hur handfallen polisstyrkan och militären är och hur lätt det vore att skydda sig mot zombierna, som med ett lätt pansar), men jag ska inte slösa på Internets obegränsade utrymme.

Left 4 Dead har därtill rea på Steam helgen ut, med det ynkliga priset på endast 18 euro. Ni är sugna, eller hur?

Lögnen frodas och lever vidare

Ljuvlig vårdag, eller hur, kära läsare? Som gjort för att vara utomhus och spela DS, vilket jag gjorde tills batteriet tog slut. Nu kan jag inte heller finna laddaren. Ett synnerligen problematiskt problem.

Jag och Rat diskuterade en smula kring Nintendos helgonstatus bland nördarna. Det tycks som att somliga ser Nintendo som välgörare utan vinstsyfte, vilket Rat beskrev på följande vis:
"Om Nintendo fick välja skulle alla deras spel vara gratis, alla arbetare volontärer. Men tyvärr måste dom faktiskt ta betalt av kunderna för att kunna göra de underbara spelen."
Möjligen något provocerande sagt av den gode Rat, men icke desto mindre är det en åsikt som delas av många fanboys. Tror vi, i alla fall. Om inte det, så åtminstone att Nintendo på något vis vore ett bättre och trevligare företag än Sony och Microsoft (och i synnerhet Electronic Arts, de är förskräckligt onda!).

Varför? Det är ett företag som alla andra med vinst som syfte och mål. Företag är inte idealister, däremot kan människor vara det, men skulle hela företaget bestå av idealister? Skulle väl inte tro det.

För övrigt visas First Blood, Rambo: First Blood Part II och Rambo III i följd på TV4 Film i afton, med start 21.00. Det missar ni väl inte, eller?

Ännu en myt krossad

Kära läsare,
Jag har länge trott att "kraschade datorer" och dylika attribut var blott myter av datorinkompetenta idioter. Dessvärre fick jag uppleva att även ett geni kan drabbas.

Kan inte repareras? Tack så mycket.

Vista kunde inte startas. Att Windows avslutar sig självt av egen vilja är inte helt ovanligt, och vanligtvis är det inte något större problem förutom den medföljande irritationen. Nu gick det emellertid inte att starta Vista i felsäkert läge, normalt läge, avancerat läge, det gick inte att reparera och det gick inte att installera om. Jaha, tänkte jag och formaterade om datorn.

Därmed försvann min magnifika topplista i GNUjump.
Helvete!

hälsar,
Abducted Alien

Bill har donerat mest pengar i världen, men vi vet ändå
att han är ute efter världsherravälde genom att vända datorerna mot oss.

Jag avskyr superfyllot

En del spel är löjligt svåra. Många av dessa är så pass gamla att de skulle ha kunnat vara föräldrar vid det här laget; skaffat villa, Volvo och en vovve. Odlat skägg och hår på ryggen - ja, ni förstår. Gamla spel.

Contra till NES är givetvis självskriven i denna kategorin, men ett annat spel som kanske är en smula bortglömt i diskussionen är Bubble Bobble, som döljer sin genomruttna ondska bakom ett par söta dinosaurier och såpbubblor. Visst, man har ett oändligt antal continues, men likväl, det är brutalt och oförsonligt, ty man klarar väl inte ett spel på riktigt tills man utför det utan continues?

Bossen, som ni ser på bild till höger, heter Super Drunk och är långt farligare än den värsta berusade superhjälte ni kan finna. När man möter honom har man inget vapen (för man måste hoppa upp och hämta det, och dör man måste man göra om det på nytt), samt att han tål 80 träffar. Och när man väl besegrar honom, vad får man för belöning då? Jo, det HÄR:

Dags att bita av sladden till handkontrollen.

Jaha, tänker man då. Bara att köra vidare, och spela om alla 100 nivåer igen innan man möter bossen ännu en gång. Då tål han därtill ännu mera stryk. Härligt, eller hur?

Jag ska bara lägga till en sak: Nivå 57.

Ni vet vad jag menar... och om inte, var glada för att ni inte har förslösat er barndom på att klara en nivå i ett TV-spel som är nästintill omöjligt.

Disc 2 av Dickmant

Jag har vomerat ut min avsky mot The Last Remnant ett antal gånger. Under en intressant konvers med Radical Rat framkom det med all önskvärd tydlighet vad han tycker, och för att vi älskar er, kära läsare, så får ni ta del av den.

RR: Det går ju inte att spela längre
AA: För att det är dåligt?
RR: Har ingen aning vad som händer handlingsmässigt
RR: Har mött tre bossar på rad utan möjlighet att spara mellan
RR: 6 koprofager, en dörr till helvetet och en stor neger med en flygande tron
AA: Haha
RR: The Duke of Ghor seized the position as chairman
AA: Åh nej
RR: And so... the remnants meant to help people, ended up working against them!
RR: Jag begriper inget
AA: Det är inte meningen
RR: Duke of Ghor? Chairman?
RR: Svärdskvinnan dog och ersattes av sin dotter som i princip ser identisk ut, fast med en annan röst
AA: Grät du när hon dog?
RR: Sorgedagget vällde nedför mina rosenröda kinder

Någon gång i framtiden kanske ni är så lyckligt unnade att ni får ta del av Radical Rats omdöme av detta värdelösa spel. Vem vet?

Nördgnäll

Hej igen, kära läsare.
Som ni säkert känner till föll domen mot nördarna i Pirate Bay nyligen, men det spelar ju ingen roll eftersom det var i tingsrätten. Sen spelar det ingen större roll för mig, eftersom det finns bättre platser att finna material på.

Över till viktigare nyheter: Jag har spelat Diablo 2, och det var skoj. Inte särskilt förvånande, eftersom det görs en uppföljare, och spel som får uppföljare brukar ofta vara bra (Final Fantasy-serien undantagen). Trean tycks närma sig den grafiska stilen som fanns i ettan, och det är bra enär den första delen var bäst. Så till en meningslös jämförelse, om ni minns debatten (gnället) om Diablo 3 och dess utseende:

Buhu! Det är för ljust! Inte tillräckligt dystert!

Och titta så mörk Dark Forest är!

Jag tror att det kallas för en grafisk förbättring, kära läsare... Som jag välkomnar. Det är faktiskt ganska fult numera.

För övrigt har GameSpy bytt utseende. Nu ser det värdelöst ut.

Doin' rails off of a pair of fake tits

En nykterist är lika med en eejit. Jag kan förstå en del nykterister, till exempel människor som växt upp med alkoholiserade föräldrar eller som avstår på grund av sjukdom eller dylikt, men inte den generella "Jag-kan-ha-kul-utan-alkohol"-nykteristfittan. Jag har träffat ett par stycken av ovanstående kategorier under mina många våta nätter. Den förstnämnda nykteristfittan påstår att denne kan ha kul utan alkohol, även i festsammanhang. Är det därför man står i ett hörn halva kvällen och dricker Club Soda medan vi andra, måhända på stenåldersmanér, umgås och avnjuter en kall öl, varvid man åker hem klockan elva och masturberar sig till sömns med tårar i ögonen? Den enda som skulle vara så pass efterbliven att påstå att man kan ha minst lika kul nykter är någon som aldrig varit onykter och över huvud taget inte har något slags rus att relatera till. I mina ögon har en dylik person absolut ingen trovärdighet alls i en debatt om alkohol. Jag har varit nykter och jag har varit full, vilket innebär att jag på ett extremt mycket större plan har rätt till mina åsikter. Du behöver inte dricka alkohol, men gnäll för i helvete inte om det, idiot.

Några öl, ett paket cigaretter och en våt och svettig fitta kännetecknar en bra kväll!

Vidare finns de som avstår att dricka av politiska skäl. De större ölföretagen utnyttjar kvinnor i Kambodja, därför dricker man inte öl. Jag har bara en sak att säga: köp lokalbrygge, horor.

Allt är inte väl i alkoland heller. Detta börjar bli en väldigt trött debatt, men en av sakerna som stör mig allra mest är varför en människa som super sig i princip medvetslös två-tre gånger i veckan har mage att gnälla på någon som gillar att avnjuta en spliff eller föredrar att dra några rails inför festsammanhang. Jag är trött på att smyga med det på hemmafester. Du som ringde polisen för något år sen på en fest förtjänar att bli blåslagen snarast!

Åter vidare vill jag även varna för Amy Reid-packet från Empornium, ty det endast innehåller material av det tämligen mjukare slaget. Du behöver inte tacka mig för att jag givit dig en ny källa, Ab.

Fotboll ska sluta tvåsiffrigt

Chelsea - Liverpool slutade 4:4. Utmärkta siffror när fotboll är på riktigt, likaså när det sker i ett TV-spel. Dessvärre (eller dessbättre?) har jag inte riktigt kunnat njuta av ett fotbollsspel sedan FIFA 200 -, eller om man ska gå ännu längre bak i tiden - International Superstar Soccer-serien till N64.

Fotbollsspelen strävar efter realism, men ibland blir det för mycket. Ett prima exempel på detta är den skumpande bollbanan som läderkulan får i PES så fort en passning slås. Planen beter sig som om man befann sig på Kopparvallen istället för San Siro. Inte särskilt lyckat om man vill få ett glänsande finlir, vilket man ju vill få... om man inte spelar i svenska landslaget, vill säga. Resultatet blir alldeles för ofta gubbfotboll. Inte särskilt märkligt när spelarna är lika smidiga som gubbar, förvisso.

Senaste iterationen av FIFA var förvisso ganska njutbar, men jag saknar fortfarande arkadkänslan som innebär att man inte behöver ägna flera livstider för att kunna få bollen att gå som på ett snöre. Möjligheten finns också att jag har blivit gammal och sur.

Ett riktigt fotbollsspel ska ha en tvåsiffrig målskörd. Eller tre.
Spelarna här är alltså noobs.

Travestin med unga protagonister

J-RPG är en ovanligt tacksam genre att hata och attacker. Varför är det så, kan man tänka. Svaren är givetvis självklara: en överväldigande majoritet följer samma mall (och spelen görs i Japan, där alla är konstiga, som Radical Rat redan har påpekat).

Jag ska börja med att peka ut en av alla föraktliga tendenser som finns i dessa patetiska ursäkter till spel.

Unga hjältar.

Detta är något som tycks dyka upp gång på gång, även i spel som faller utanför uselheten och istället är njutbara (Secret of Mana, exempelvis). Hjälten, eller hjältarna, beger sig ut i den stora vida världen innan de har hunnit få skäggväxt. Trots deras späda ålder är de dessutom skickliga monsterslaktare, som dessutom hinner bli oerhört skickliga på en - tycks det - kort tidsrymd. Det är bara att jämföra statistiken för en karaktär på level 1 och level 50. Inlärningskurvan är onekligen snabb för dessa ynglingar...

Alla dessa unga hjältar som ska hämnas sin familjs död och rädda världen och vad de nu håller på med är irriterande, men det har sina förklaringar. Det är helt enkelt genvägar för lata spelmakare. Karaktärer som ännu inte har nått någon beundransvärd ålder behöver inte ha en lika detaljerad bakgrundhistoria som äldre karaktärer, vilket gör det lätt att bara skyffla ut dem i världen utan vidare betänkligheter. Det är dessutom omöjligt för dem att hämnas sina stackars föräldrar om föräldrarna redan har hunnit dö av hög ålder.

Många som spelar TV-spel är unga. Att ha en protagonist i en jämförbar ålder kan tänkas bättra på igenkännligheten med enkla medel. Tror jag. Manusskribenterna (om det finns några?) tycks tro det i alla fall. Att känna närhet med hjälten är naturligtvis eftersträvansvärt, men lite mer jobb är att förvänta från spelmakarna. Exempelvis genom att ha en bra handling... Vilket jag återkommer till någon annan dag.

Traditionen med snorungar till världsfrälsare återkommer lite varstans, exempelvis fantasyromaner, men det innebär inte att man kan förlåta fantasilösheten. Antagligen är lättjan den primära anledningen till travestin. Det är beklagligt.

Ett avskräckande exempel på användandet av unga protagonister är Final Fantasy III (ugh). Fyra idioter, alla unga, som blir utvalda av någon mumbojumbogud för att rädda världen. Kan det bli värre? Antagligen inte.

90/100 i Storbritanniens Nintendomagasin. Inte konstigt att det suger.

Ännu ett värdelöst J-RPG

Markisens väldiga styrkor bereder sig för strid.

Kära läsare,
en dag som den här ska man givetvis inte sitta inomhus och spela något så nördigt som datorspel! Nej, man gör som jag och sätter sig utomhus. På så vis får man det bästa av två världar, vilket jag alltid får. Lite Civilization till DS ute på altanen är alltid njutbart när solens strålar smeker mina håriga lemmar.

I skydd av nattens mörker ägnade jag dock någon lönlös timme åt haveriet som är känt under namnet The Last Remnant. Jag har skrivit om mitt förakt tidigare under veckan, men enär jag nu slutligen ger upp allt hopp om att orka slutföra spelet så får jag ge mitt slutomdöme här och nu. Jag förväntar mig inte att de resterande tre fjärdedelarna som återstår av spelet ska bli bättre; möjligen sämre.

• Kameran är inte tillräckligt nära för att ge en känsla av action som i Resident Evil 4, men inte tillräckligt långt ifrån för att ge en taktisk överblick. I synnerhet striderna blir jobbiga att följa, men även under det vanliga spelets lopp är det stundtals jobbigt att följa RUSH SYKES.
• Grafiken är hyfsat tekniskt avancerad, men miljöerna är väldigt fantasilösa och grå. Inte blir det bättre av att många korridorer och tunnlar är små och trånga, vilket gör kameran bångstyrig.
• Stridssystemet är dock väl uttänkt, och betydligt mer engagerande än vad man vanligtvis får i ett J-RPG. Bara en liten detalj som att man stundom får tillfället till att trycka på en knapp för att vålla extra skada gör mycket gott.
• Musiken är rätt ok, faktiskt. Undantaget några melodier som mest påminner om loopar, vilket inte är särskilt njutbart. Resten av ljudet känns emellertid oerhört billigt utfört; ett prima exempel på detta är när vad som ska föreställa en armé vrålar unisont. Låter det som hundratals man? Nej, snarare fem personer. Uselt.
  
• Handlingen är högst medelmåttig, med vissa dumheter instoppade. Varför beger sig markisen ut själv för att strida? Varför har han endast med sig dussinet soldater?
• Jag har sagt det tidigare, men det är så pass vedervärdigt att det är värt att nämnas igen: grodmänniskorna (eller är det kaningrodmänniskor?) har fruktansvärt jobbiga röster och kan mest liknas vid knarriga Yoda-efterhärmningar.

Det finns gott om andra irritationsmoment, men det är väl lönlöst att lista upp allt för många styggelser. Men gillar du J-RPG så är det något för dig, antar jag.

Överdimensionerade, skumpande kvinnobröst, lila hår och cyberninjor

Ypperlig redogörelse från min älskade vän, Ab Alien, angående Dawn Of Whore Deux. Du stressar även ett ytterst viktigt faktum angående speljournalister, Ab. Jag själv fullkomligt avskyr speljournalister och deras tiotusentalsordiga halvromaner till recensioner. Vill jag läsa en diabolisk mängd bakgrundsinformation kring till exempel utvecklarna, producenten (Hideo Kojima?), eller kanske själva spelserien, så går jag naturligt till internetbaserade faktasidor och uppslagsverk för att finna informationen jag söker. Jag vill för i helvete läsa en recension! En recension och ingen jävla horartikel! En recension skall handla om hur bra eller uselt ett spel är, givetvis ur skribentens perspektiv, och ingenting annat. Denne skall dessutom förslagsvis behandla spelet ett antal punkter. Ett exempel på detta kan vara:

Grafik:
Den rent tekniska nivån på grafiken, såväl som designen och måttet av smakfullhet som genomsyrar hela produktionen. Ett exempel på varför detta är av yttersta vikt kan göras av Dead Or Alive-serien från Team Ninja på Tecmo. Varje del i serien var tekniskt banbrytande när den släpptes, dock anses designen av väldigt många vara ganska usel och inte minst smaklös. Personligen finner jag dock stor tillfredsställelse i överdimensionerade, skumpande kvinnobröst, lila hår och cyberninjor.

Vem kan motstå den 16-åriga (underåriga) ninjaflickan, Ayane, från Dead Or Alive-serien?

Avsaknad av betyg är något som verkar bli på modet mer och mer. Flera av de större spelsidorna har plockat bort sina betyg. Det fungerar hyfsat fint i det mediet, men när någon av dyngblaskorna, till exempel Super GAY eller Gloating, får för sig att göra det i något slags försök att ta efter mer finkulturella blaskor där hela texten framhålls istället för en viss siffra går det käpprätt åt helvete. Alla speljournalister kan för övrigt fara åt helvete, utom möjligtvis Jessica Chobot (om hon räknas som en), med sitt otroligt sköna anlete.

I övrigt är spel inte konst, det är underhållning. Hårda män med stora vapen. Mjuka, vackra damer i nöd. Stereotypa negrer med ljus röst. Varför måste man bli så besatt av sin hobby att man står helt blind till faktumet att ett spel inte är finkulturellt? Varför är man tvungen att så desperat försöka berika spelkulturen? Det resulterar ju ändå bara i att denna patetiska "livsstil" kommer i sitt rätta ljus och verkligen framstår som det retarderade syskon det faktiskt är i förhållande till övriga underhållningsbranscher. Varför, åh varför, var man tvungen att ta med sig sitt fanatiska och onaturliga feministdravel in i den spelvärld jag så länge älskade för sin omogenhet? Jag kommer aldrig någonsin förstå vad som är diskriminerande med muskulösa män och kvinnor med stora bröst. Sluta skriva om spelmode, spelkonstnärer, spelpoeter, spelmusik och allehanda idiotism som gränsar till den del av spelkulturen som inte har med insomnia, musarm eller två timmars sömn per natt att göra!

Bilden där fröken Chobot tungknullar en PSP börjar bli gammal, så jag ger er en ännu mysigare vy...