Verkligheten krossas i tusentals skärvor

Jag läste på Aftonbladet att Marcus Nispel ska regissera remaken av Conan Barbaren, en film som symboliserar allt som är härligt med 80-talet på ett alldeles underbart och uselt vis. Dessutom återfanns ingen mindre än Arnold Svartharvare i huvudrollen, och som bekant är han omöjlig att ersätta.

Då är frågan: Varför görs det en remake på en film, vars goda kvaliteter är omöjliga att reproducera i en nyinspelning, och varför är det regissören bakom Pathfinder och dylikt skräp som får äran att kapsejsa filmen (det blev visst två frågor, förlåt.)? Förvisso har det gjorts bra remakes tidigare, såsom För en Handfull Dollar och The Departed, men de var inte heller lika bra som originalen, trots att Sergio Leone och Martin Scorsese stod för regin i de fallen. Och Marcus Nispels kreativa förmåga går nog inte att jämföras med två legender som Leone och Scorsese.

Lyckligtvis kommer inte originalet att försvinna från jordens yta, så Djävulens existens är ännu inte bekräftad.